radioactivelisa

Min första kärlek var det dax för idag då. Vet inte riktigt vem jag definerar som min första kärlek.

Den första jag upplevde att jag tyckte om, och blev omtyckt tillbaka var en kille från Helsingborg. Niklas heter han. Allt började på lunarstorm (haha, kommer ihåg det som om det var igår.) Tror det var sommaren 2007 eller något, kanske hösten. Vi snackade och jag började att tycka om han mer och mer. Han lyssnade på det jag hade och säga. Vi blev vad jag anser väldigt bra vänner, men allt hände över internet. Första gången vi träffades var på bjuv festivalen en sommar när jag var där med drillen och drillade i deras parad eller vad det var. Jag blev lagom stum när jag såg han i verkligheten första gången i publiken (jag gick längst fram, ensam före min grupp så det var inte riktigt läge att tappa bort sig där alltså). Men efteråt när jag var helt svimfärdig (det var sjukt varmt den dagen) och jag fick en kram av honom så blev jag väl lite för förälskad än vad jag borde blivit. Vi höll kontakten ett bra tag, blev dock aldrig tillsammans skulle jag väl inte påstå. Men vi sågs bara två gånger efter det. (Sista gången vi sågs så hade han skaffat en ny flickvän). Nu har vi ingen kontakt alls, vilket är lite synd eftersom att han är en väldigt bra kille, men hur som helst så önskar jag han, hans flickvän och deras lilla dotter som dom fick ihop all lycka i världen!

Första gången jag blev riktigt kär var för inte så länge sen. Det var i början av detta året. Träffade en kille som verkligen inte var som alla andra, på både gott och ont. Vi var lite av och på i några månader, men samma här så var jag aldrig tillsammans med C. Det kändes som om det var "vi" ändå, iallafall från mitt håll. Som sagt så blev jag riktigt jävla kär för första gången i mitt liv. Men som alla säger, första kärleken är både underbar och rent åt helvete. Vissa stunder kände jag verkligen hur bra kille han var. Kunde prata med honom om mer än vad jag pratade om med mina vänner, han höll om mig när jag var nere och allt kändes allmänt bra. Sen att det visade sig i slutet att han inte var killen jag trodde, tänker jag inte skriva mycker mera om eftersom jag inte tänker hänga ut honom på bloggen. Kan ju ändå ärligt säga att jag inte mådde bra efter att det tog "slut" på ett jävla bra tag. Men nu är jag helt över honom, och det känns mer än bra! Men som sagt, den där kärleken hade sina väldigt bra stunder.

Just nu är jag väldigt off på kärleken, har väldigt svårt att lita på killar, men detta är två killar jag alltid kommer minnas som verkligen har gjort intryck på mitt liv. Vare sig jag vill eller inte. Men någongång kommer väl den rätte för mig får man väl hoppas. Kanske inte idag, kanske inte imorgon. Men någongång.

Jahadå. Första dagen på 30 dagars utmaningen. Får se hur det här slutar. Känns som det kommer bli väldigt ärligt.

Vem är jag då? Jag har verkligen inte varit samma person som när jag kröp på alla fyra på nittiotalet, tills jag gick i högklackade skor som tonåring. Verkligen inte.

När jag var liten så var jag överallt och ingenstans, älskade barbie och pippi långstrump. Sjöng alltid och hoppade runt. Var nog dock väldigt blyg i främmande miljöer och bland främmande människor. Trivdes bäst i sandlådan på trädgården i Gislaved med en spade i handen och min bror på andra sidan. När jag blev lite äldre och hamnade på mellanstadiet så blev jag tjejen som trodde hon var någonting. Inte på ett dåligt sätt, men efter några nederlag och dåliga tider runt femte klass så försvann det dära. Hade många vänner i mitt liv, gick i en bra klass, trivdes med livet hyffsat ändå. Var inte speciellt social och hängde mest på kramkalas och hade internetvänner hit och och internetförhållanden dit.

På högstadiet fortsatte jag att vara väldigt blyg och lite tillbakadragen men jag försökte iallafall. Hamnade i en helt ny galen klass så hade inget val förutom att bli vän med dom. Ångrar verkligen inte det idag. Fick många nedslag på högstadiet med vilket gjorde att jag fortfarande har svårt för att lita på folk och tar väldigt lätt åt mig av elaka kommentarer. På gymnasiet tuffade jag till mig. Flyttade hemifrån innan jag hann fylla 16 och hamnade i Hultsfred av alla ställen. Kändes väldigt bra och det är heller någonting jag verkligen inte ångrar.

Nu skulle jag väl beskriva mig själv som en väldigt social tjej som inte är rädd för att lätta in människor på mitt liv, men är väldigt försiktigt med hur långt in jag lätter dom. Har helt okej självförtroende, har ett helt okej liv. Är helt enkelt en helt okej tjej med lite skinn på näsan. Väldigt alldaglig skulle man väl kunna säga. Inte för mycket av det ena, och inte heller för mycket av det andra.


Liten lisa skulle alltid klättra på allt, oavsett om det höll för det eller inte.
Sprang nog innan jag ens kunde gå. Nu är jag dock lite mer avvaktande när det gäller höjder
och står hellre på den stabila säkra marken istället.

Om fyra månader. Exakt idag. Fyra månader.
Om fyra månader får jag se mcfly igen.
Om fyra månader.
Om fyra månader kommer jag befinna mig i London.
Känns jävligt bra