Dag 01 – Presentera mig själv
Jahadå. Första dagen på 30 dagars utmaningen. Får se hur det här slutar. Känns som det kommer bli väldigt ärligt.
Vem är jag då? Jag har verkligen inte varit samma person som när jag kröp på alla fyra på nittiotalet, tills jag gick i högklackade skor som tonåring. Verkligen inte.
När jag var liten så var jag överallt och ingenstans, älskade barbie och pippi långstrump. Sjöng alltid och hoppade runt. Var nog dock väldigt blyg i främmande miljöer och bland främmande människor. Trivdes bäst i sandlådan på trädgården i Gislaved med en spade i handen och min bror på andra sidan. När jag blev lite äldre och hamnade på mellanstadiet så blev jag tjejen som trodde hon var någonting. Inte på ett dåligt sätt, men efter några nederlag och dåliga tider runt femte klass så försvann det dära. Hade många vänner i mitt liv, gick i en bra klass, trivdes med livet hyffsat ändå. Var inte speciellt social och hängde mest på kramkalas och hade internetvänner hit och och internetförhållanden dit.
På högstadiet fortsatte jag att vara väldigt blyg och lite tillbakadragen men jag försökte iallafall. Hamnade i en helt ny galen klass så hade inget val förutom att bli vän med dom. Ångrar verkligen inte det idag. Fick många nedslag på högstadiet med vilket gjorde att jag fortfarande har svårt för att lita på folk och tar väldigt lätt åt mig av elaka kommentarer. På gymnasiet tuffade jag till mig. Flyttade hemifrån innan jag hann fylla 16 och hamnade i Hultsfred av alla ställen. Kändes väldigt bra och det är heller någonting jag verkligen inte ångrar.
Nu skulle jag väl beskriva mig själv som en väldigt social tjej som inte är rädd för att lätta in människor på mitt liv, men är väldigt försiktigt med hur långt in jag lätter dom. Har helt okej självförtroende, har ett helt okej liv. Är helt enkelt en helt okej tjej med lite skinn på näsan. Väldigt alldaglig skulle man väl kunna säga. Inte för mycket av det ena, och inte heller för mycket av det andra.
Liten lisa skulle alltid klättra på allt, oavsett om det höll för det eller inte.
Sprang nog innan jag ens kunde gå. Nu är jag dock lite mer avvaktande när det gäller höjder
och står hellre på den stabila säkra marken istället.
Vem är jag då? Jag har verkligen inte varit samma person som när jag kröp på alla fyra på nittiotalet, tills jag gick i högklackade skor som tonåring. Verkligen inte.
När jag var liten så var jag överallt och ingenstans, älskade barbie och pippi långstrump. Sjöng alltid och hoppade runt. Var nog dock väldigt blyg i främmande miljöer och bland främmande människor. Trivdes bäst i sandlådan på trädgården i Gislaved med en spade i handen och min bror på andra sidan. När jag blev lite äldre och hamnade på mellanstadiet så blev jag tjejen som trodde hon var någonting. Inte på ett dåligt sätt, men efter några nederlag och dåliga tider runt femte klass så försvann det dära. Hade många vänner i mitt liv, gick i en bra klass, trivdes med livet hyffsat ändå. Var inte speciellt social och hängde mest på kramkalas och hade internetvänner hit och och internetförhållanden dit.
På högstadiet fortsatte jag att vara väldigt blyg och lite tillbakadragen men jag försökte iallafall. Hamnade i en helt ny galen klass så hade inget val förutom att bli vän med dom. Ångrar verkligen inte det idag. Fick många nedslag på högstadiet med vilket gjorde att jag fortfarande har svårt för att lita på folk och tar väldigt lätt åt mig av elaka kommentarer. På gymnasiet tuffade jag till mig. Flyttade hemifrån innan jag hann fylla 16 och hamnade i Hultsfred av alla ställen. Kändes väldigt bra och det är heller någonting jag verkligen inte ångrar.
Nu skulle jag väl beskriva mig själv som en väldigt social tjej som inte är rädd för att lätta in människor på mitt liv, men är väldigt försiktigt med hur långt in jag lätter dom. Har helt okej självförtroende, har ett helt okej liv. Är helt enkelt en helt okej tjej med lite skinn på näsan. Väldigt alldaglig skulle man väl kunna säga. Inte för mycket av det ena, och inte heller för mycket av det andra.
Liten lisa skulle alltid klättra på allt, oavsett om det höll för det eller inte.
Sprang nog innan jag ens kunde gå. Nu är jag dock lite mer avvaktande när det gäller höjder
och står hellre på den stabila säkra marken istället.
Kommentarer
Trackback
