radioactivelisa

Har kollat på en och en halv film. Hela I taket lyser stjärnorna och halva Upp.
Har väl slösovit lite under tiden, men nu är jag verkligen aspigg. Varför ens försöka sova.
Som vanligt, när man inte kan sova och bara ligger i sin säng, så kan man inte rå för att tänka över saker och ting.
Ibland är det jobbigt, ibland är det skönt. Just nu är det mest jobbigt.

Jag har insett saker. Äntligen har jag fått koll på saker som varit luddiga förut.
Att jag var så blind och inte förstod föräns nu. Jag ville väl inte inse.
Egentligen vill jag inte det nu heller. Men jag antar att jag måste.
Som allt annat, så förändras livet vart man än går. Sånt får man anpassa sig efter.
Det är nog dax att ta ett steg tillbaka, låta allting vara så som det var förut.
Som i förut, för nästan ett år sen. När allt var nytt och spännande och inte så jävla komplicerat.
Känns som om jag har kommit in i den fasen, där man slutar vara sig själv.
Man går på rutin, dagarna flyger förbi, men inte fan reagerar man på någonting längre.
Ibland känns det rätt självklart att dåliga saker händer ibland. Och just nu så känns det så. Fast jag vill inte.
Vet inte om det är sjukan som spökar och påverkar mitt humör till det sämre, eller någonting annat.
Vill inte. Vill inte att det ska vara någonting annat. För om det är någonting annat, så vet jag vad det är.
Och då är det inte bra.

Jag vet att mina nattfunderingar är så sjukt bra på att vara lagom förvirrande säkert.
Men det är skönt att skriva av sig, utan att riktigt förstå.
Det är som att någon iallafall lyssnar på vad jag har att säga.