radioactivelisa

Trött på all press, stress, ångest och krav.

Jag är trött på människor, i allmänhet. Ingen specifik, utan bara själva mänskligheten. Förstår inte hur vissa personer kan vara så hemska mot andra, gång på gång, helt utan anledning. Säger inte att jag är världens bästa, men det finns värre än mig. Det är bevisat. Sen tycker jag så synd om människor, som blir utsatta för hemskheter, men sedan ser på sig själva som offer, hjälplösa kryp som inte är värda någonting.

Låt oss säga att jag blir utsatt för extrem mobbing, eller misshandel eller någonting. Är det bara jag som skulle bli så jävla arg på människorna som gjorde detta mot mig, så jag skulle kämpa hårt, länge och mycket för att ta mig längre i livet än vad de någonsin kommer komma? Är det bara jag som får ett sådant sug att visa att jag är så mycket bättre än de? Skärp er människor.

Även om jag känner ett allmänt hat mot mänskligheten, så finns det guldkorn i min vardag, likaså i många andras. Har få vänner som jag älskar mer än någonting annat, sitter i samma rum som några av de i skrivande stund. Ni betyder allt för mig. Även om jag kanske inte är så bra på att visa det, eller om det inte är ömsesidigt. Ni är finast i mina ögon. 

Och du, jag saknar dina fingertoppar. När de dansar på mina höftben som du tycker om så mycket. När du drar din hand genom mitt hår, dina mjuka pussar i min panna. Men de där fingertopparna. Så mjuka, så varsamma men ack så underbara.